Kalldusch!

Imorgon blir Castor 1 år, och jag är dagen till ära LEDIG! Så det är födelsedagskalas på G för nära och kära, men somliga har sagt att de "ska höra av sig när de vet om de kan komma", men än har jag inget hört... Hur snällt är det då? Eller är det folks uppfattning att man lämnar besked samma dag??? Blir så OTROLIGT sned på somliga. Inte heller svarar de då man söker dem. Kommer de och står i dörren imorgon vid 18 utan att ha sagt ett ord blir jag förbannad, jag är inget jävla vandrarhem som bakar kaka åt folk som behagar komma!!

Min käre "far" bjöd jag också men han kunde inte komma imorgon för han skulle resa med jobbet, så vi avtalade att han och hans "flickvän" (låter som hon är 25 eller nåt) skulle komma idag vid 18. Jag känner mig duktig för jag har städat som en tok och lyckats hålla det rent. Tidigare på dagen var jag och köpte lite goda bakverk på "Le Pain Francais"; 3 st s.k. moussettes som kostar 25:- styck. Vid 17 smet jag förbi hemköp för att se vad vi skulle ha till ikväll och om Göran (farsgubben) vill äta middag med oss. Ringer honom där jag står på Hemköp och hans svarar matt och rossligt:
"Är du sjuk?" frågar jag .
"Ja jag mår inte bra alltså."
"Så då kommer ni inte ikväll då?"
"Nej, nej, det gör vi inte"
*psykologisk kalldusch*
"Nähää..."
"Hur går det för dig annars då?" frågar han som om inget hänt.
Jag är helt stum av förvåning. Vad ska jag säga? Har jag hört rätt? Drömmer jag? Lägger på. Skiter i middagen. För vilka ska jag äta med? Betalar för några fula ballonger för Castors födelsedagskalas som känns som ingen bryr sig om ändå. Går hemåt med ilskan och besvikelsen kokande inom mig.

Skickar ett sms: "När hade du tänkteberätta att ni inte kan komma? Det är drygt en timme tills ni skulle vara här och jag hade köpt bakverk och annat. Att du är sjuk kan du inte rå för, men ni kunde väl ringt och sagt något."
Pratar med Henke & Tessan, under tiden ringer han och talar in ett ångerfullt meddelande på telefonen och ber mig ringa. Jag ringer. Han säger att han skäms (det är inte mer än rätt). Att han varit för sjuk för att komma ihåg (är de inte två som kan påminna varandra?). Att jag ska frysa in bakverken tills de kommer (så fan heller).
Jag känner mig alldeles iskall inombords.
Tur att Castor är för liten för att förstå.